Det är svårt veta om någon har intresse av mig.

  Men jag tror det!

  Ja, jag tror det faktiskt väldigt mycket, och kan tro försätta berg, kan den

  väl också nå ut till er andra?!

  Till dig och dig och - alldeles särskilt - till just dig!

  Jag har förlorat så många gånger så jag knappt vet hur jag ska kunna

  övertyga.

  Men jag gör ett seriöst försök genom att berätta lite om mig.

  Jag skriver på många olika sätt. Om många olika saker. Om känslor

  av alla de slag.

  Jag väljer att börja presentera mig så smått med en slags prosadikt,

  eller vad man ska kalla den.

                Jag

Knallröd var jag från begynnelsen, efter vad jag minns.

Röd som hjärteblodsglad.

Röd som tillitsstyrkesam.

Röd som möjligheternas kärlek.

Ja, obegränsat röd rann färgen på lekplatsens rutschkana.

Schwish!!!!

Här kommer jag!

Men väl nere på marken fanns inte allt det jag i barnslig enfald trodde

skulle fånga upp mig.

Inga trygga vuxenarmar.

Ingen gemensam glädjestund.

Bara ensam fanns.

Och smärterött.

Rödhetsförbud på den ungen!!!!!

Hela glädjen förvandlades på ett enda ögonblick till varm mage,

som slagits blodig.

Inuti vrålade jag röda tysthetsvrål.

Men om jag gick framåtlutad med händerna för magen,

så en dag till!

Även hukande barn ser solljusets glada färgreflektioner.

Något skuggade - men dock.

Jag blev snabb som en gepard.

Skygg som en välgömd gepard i fläckskugga inuti.

Trädgömska blir nödvändig färglöshet.

Utåt tvingade jag mig bli en ardenner.

För en ardenner behövs!

Den är socialt accepterad och får klappar efter väl genomfört arbete.

Jag blev styrketålig.

Smärttålig.

Muskelstarkstålig.

Maken till ardenner har garanterat aldrig funnits!

För stark i ur och skur var jag.

Och samtidigt gepardvaksam och blixtsnabb, så att jag i tid hann

parera vid fara.

Min ardenner levde och levde och levde, och vid de korta vatten-

pauserna drack jag rött. Rödhetstörstig var jag!!

En dag förtvinade alla musklerna.

Försvagades kattreflexerna.

Men ändå: Framåt i galopp!!!!!!!!

För rödklövern mellan varven smakade ljuvligt.

DUNS.

Nästa fall kunde jag inte ta mig vidare ifrån.

Om inte jag själv, så hur?

Jag hade fått sprucket skinn.

Svårt vara ute i ur och skur och i hundväder då.

Ont, ont, ont.

Rinnande het rödhetsvätska rätt ner i jorden.

Blottat rött kött.

Mosades. Åts upp.

Kvar då?

Skelettet - det vanställda.

Hästkattshybridiskt och med bruten rygg.

Inuti då?

Jo, fjärilar!!!!!

Ängsligt fladdrande fjärilar med rödfärgade skimmerfjäll på sina

vingar.

Men fjärilsvingar är känsliga.

Flyger mina fjärilar fritt träffar verklighetens stötar.

Människor kanske girigt griper tag i vingarna, och då

mattas färgen. Flagnar.

I så fall kan fjärilen aldrig mer flyga igen, annat än i kringelikrokar.

Så mina fjärilar gömmer sig bakom knotorna.

De fladdrar runt i kraniet och kikar försiktigt ut genom ögonhålorna

ibland.

Är kusten klar?

Nej, inte än.

Därför bidar mina fjärilar tid som osäkerhetskommer.

Svårt leva och gå med bara benstumpar.

Men jag har inga reella alternativ.

Jag har aldrig kunnat unna mig alternativen.

( Fast det kommer jag snart göra!!!)

Ben, slamsor och vilsna vackra fjärilar - det är JAG.